The Amazing race (eller: En annorlunda födelsedagspresent)

Att fylla 30 har uppenbarligen sina fördelar, speciellt om man har en kreativ fru som ingår i samma geocaching-nick som en själv…

Mariestad från några tusen meters håll

Trollhättan/Vänersborg-Bromma är kanske inte det första man tänker på om man sitter och funderar på intressanta flygningar som man kan göra. Jag har dock länge närt en dröm om att, en klar och fin dag, sätta mig på ett litet plan på Malöga och glida upp över Skaraborg och Mariestad med en kopp kaffe i handen, spana på E20 och Västra stambanan, svänga österut över Tiveden, upp över Sörmland, gira ner i en båge runt Stockholms innerstad och sedan landa i Bromma. Grejen är att det inte riktigt värt pengarna att göra en sån typ av nöjestripp. Ska det flygas inrikes får det vara av arbetsskäl helt enkelt.

Photo 2013-06-20 15 51 20

Instruktioner…

Undertecknad (1/2 abinitio) har alltså nyligen fyllt 30 och jag väntade lite på en utlovad överraskning och dagen innan midsommarafton var det plötsligt dags. Efter att ha varit en vända på Coop och en på Byggmax, dök svärfar upp på en till synes spontan sill-lunch. När den var klar så sa J att det var dags att ta den färdigpackade ryggsäcken, följa med svärfar i bilen och ”ha en trevlig dag”. Jag är en planerande människa som inte är särskilt förtjust i överraskningar och började således blir rätt nervös när V70:n styrde upp över Stallbackabron och ut mot Vargön – en farhåga om att bli avsläppt i skogen på Hunneberg med instruktionen ”följd meridianerna” väcktes men kunde snart slås bort då vi svängde in och parkerade vid Malöga flygplats.
– Du har ett kuvert i väskan som du kan öppna, sa svärfar, och lämnade mig i den lilla avgångshallen. I kuvertet fanns ytterligare tre kuvert; numrerade och med tydliga instruktioner. Det första kuvertet öppnade jag direkt – där fanns flygbiljett till nästa flyg mot Bromma! Det blev en fantastiskt fin flygtur upp till Stockholm i klart väder och med alla ovan nämnda sevärdheter avprickade från ovan. Efter en mjuk och fin landning satte jag mig i ankomsthallen, drack en dubbel espresso och öppnade kuvert nummer två. Häri fanns en hel del mycket väsentlig information – från och med landning var det fri geocaching som gällde! Den enda förhållningsordern var att jag skulle vara vid koordinat N 59° 17.555 E 017° 54.113 klockan 19.00. Dryga tre timmar till förfogande alltså.

Photo 2013-06-20 17 05 13

På väg mot stan

Med tanke på strejken i Stockholms busstrafik insåg jag snart att jag behövde transportera mig en del medelst fötterna och efter att ha loggat cachen Airport BMA. (Sthlm) (GC9E0C) sprang jag till köpcentret Bromma Blocks för att, på Intersports rea inhandla löparshorts och en funktionströja samt energibars för att slippa stanna och äta i onödan. Löparskorna hade jag redan på och av bara farten, på väg mot Sundbybergs tunnelbanestation, loggade jag Sol & Måne (GC1D5KG) och Sumpopol #26 – Vasagatan (GC450G8). Strax därefter tog batterierna i GPS:en slut! Exakt det som inte fick hända (hade jag bara gått igenom packningen lite bättre hade jag sett att det fanns batterier i väskan) men jag löste det genom att gå in på Lidl och lyckades få några AA-batterier helt och hållet gratis! Jag sprang vidare in på Sundbybergs station, löste färdbevis för dagen och satte mig på ett pendeltåg mot centralen. Äntligen blev det läge att pusta ut lite och lägga upp en lämplig strategi. J hade skickat med förslag på burkar som jag kunde logga på vägen men jag beslutade att tänka bort de flesta på grund av tidsbrist, men vägen är ju målet som det heter och vid centralen loggade jag vår första web cam-cache Keep an eye on the road (GC50A5). Det var riktigt svårt att hitta en plats där man syntes i kameran och bilden jag till slut använde, efter dryga 30 minuters meckande, var mer eller mindre helt otydlig. Efter den cachen tog jag riktning rakt västerut och sprang längs ett vackert Norr Mälarstrand som visade sig från sin bästa soliga sida, jag hittade en bra rygg att följa och höll säkert 4:30-tempo bort mot och över Västerbron. Vid Hornstull såg jag det berömda tunnelbane-T:et och eftersom tiden faktiskt började bli lite knapp pep jag ner där och satte mig på tunnelbanan ut mot förorten Sätra där också min mål-koordinat fanns. Det visade sig finnas en burk precis vid stationen, Planted beauties #5 Sätra (GCVX36)  som verkade fullt möjlig att logga lite snabbt, men i närheten av den strök några gäng omkring och eftersom de inte hade en direkt vänlig uppsyn valde jag att försöka mig på lite le parcour (den klumpigaste parkour som någonsin skådats ska sägas) och klättrade upp för en liten mur och in under ett räcke för att på så sätt undvika onödig konfrontation. Cachen kunde loggas och lite lika klumpig parkour fast åt andra hållet visades upp för några brydda gäster vid pizzerian alldeles intill.

Sätra - en förort

Sätra – en förort

Jag sprang mellan miljonprogramshusen ut mot Mälaren och klockan började faktiskt närma sig 19.00. Jag hann göra ett par snabba stopp på vägen, bland annat en DNF på Sätra Gård (GC27PHQ) men också en snabblogg på Sigge #1Hästen (GC487FN) innan jag svängde in på ett elljusspår och upp mot slutmålet. Efter att ha tagit mig in en bit i skogen och upp för en kulle var jag framme – jag visste dock inte riktigt vad jag letade efter, skulle jag kanske till och med förvänta mig ett stort mottagande av släkt och vänner där ute i skogen? Det stod dock ganska snart klart att det fanns en geocache på plats. Jag plockade fram den, drog upp loggboken och läste ”Match Stash”…jag kände igen det och plötsligt ringde också en klocka – det är ju Sveriges äldsta aktiva cache, Match Stash (GC4D)! Efter att både ha pustat en stund och loggat denna legendariska cache så öppnade jag mitt sista kuvert för dagen. Det sista uppdraget bestod i att jag skulle ta mig till Björnspinnarvägen i Huddinge. Där kunde jag slutligen sluta upp med lite släktingar och framför allt min dotter – och min underbara fru som hade ordnat detta fantastiskt roliga äventyr!

Att våga arkivera – kill your darlings

2e2e7884-30c4-417a-88bd-b6ff50c25e72
Ibland blir ens cacher lite för viktiga för en, t.ex. kan man vara lite väl envis med en cache som i ärlighetens namn skulle må bäst av arkivering. För oss var ett sådant fall Ödegården vid Gustava kyrka (GC2V0FQ) där vi aldrig riktigt fick till första steget riktigt – ett rostigt rör i ett träd som ramlade ner eller var onödigt svårhittad, och eftersom ödegården var satt i stadigt förfall så var burkarna i vilka ledtrådarna låg rätt utsatta och krävde en hel del underhåll. Dessutom ska sägas att vi, för stämningens skull, använde gamla plåtburkar – snyggt och effektfullt men inte särskilt praktiskt. Cachen vid ödegården fick till slut arkiveras då ett nytt hus började anläggas på platsen. Då var det ändå inte särskilt mycket kvar av byggnaderna och cachens fundament, själva gården, var i princip borta redan innan. Av 49 besökare delade 26 ut favoritpoäng så vi antar att den gladde en del kollegor innan den förpassades till de sälla jaktmarkerna, kanske borde den, med facit i hand, hamnat där tidigare.

Succécachen (undertecknads åsikt) Huset vid vägen ände (GC3R6F3) har nu gått ett liknande öde till mötes. Det var en Ödehuset1mystery-cache med ett enkelt upplägg: hitta reflexen vid startkoordinaten, vid reflexen fanns en läskigt (nåja) utformad lapp med information om att det i huset fanns sex siffror gömda som var och en kunde placeras in i en koordinat och vid koordinaten låg finalburken. I det stora uthuset strax intill boningshuset fanns dessutom en burk med ledtrådar om man behövde hjälp.

Eftersom huset såg ut att då och då husera en del ljusskygga element (det var en del av skräckupplevelsen kan man säga) så gömdes ledtrådarna ordentligt och limmades fast med superlim. För att inte huset skulle översvämmas av geocachare gjordes den tillgänglig endast för premiummedelmmar. Nitton glada geocachare, de flesta lämnade favoritpoäng, hann besöka huset vid vägens ände innan vi för några veckor sedan möttes av informationen att första steget var borta. Det dröjde lite men vi åkte dit och återställde första steget och i vår enfald tänkte vi att de där orubbliga ledtrådarna satt kvar där de skulle, trots att det stod tre hemmagjorda ”bongar” på trappan.

  Idag var vi där och kollade igenom hela huset och det visade sig att de tre ledtrådarna på nedervåningen samt en på övervåningen var borta, liksom burken i uthuset! Finalen låg dock kvar och under vårt överseende loggades den en sista gång. Det var uppenbart att cachen saboterats av någon som inte ville att den skulle vara där. Efter en snabb överlämning med idéer om att äntligen få användning av den där UV-pennan som mest ligger och skräpar så togs beslutet att arkivera cachen trots att den var uppskattad. Ibland måste man våga göra just det – göra sig av med det som man är allra mest nöjd med!

Med förhoppning om nya läskiga cacher i ödehus framöver så får ovan nämnda cacher – och hus – vila i frid…

(Psst..finalburken för Huset vid vägen ände ligger kvar ett tag till så är man ute efter en bonuslogg så är det fritt fram för bloggens läsare: N 58° 14.591 E 012° 15.856)

I workshopen

Lilla S har förändrat livet i både stort och smått. Till det lite mindre får väl geocaching anses höra, och här har både letandet och utplacerandet förändrats markant. Många burkar vi loggar numera är hyfsat barnvagnsvänliga och vi har kommit att uppskatta kreativa och roliga gömmor . Nu är när geocachingsäsongen är i full gång dyker det också upp egna idéer om nya burkar som, åtminstone vi tycker är ruskigt kreativa.

Här är ett gäng bilder från workshopen på vad som håller på att bli några nya cacher i Trollhättetrakten:

Bild

Bild

Bild

Proras ruiner och en livslång vänskap

199922_10150111173215418_8360125_nI april 2011 åkte vi på vår första riktiga geocaching-semester och vad som först verkade bli en rätt ordinär tur med lite kalkstensklippor och skogspromenader i norra Tyskland utvecklades till en av de bästa resor vi någonsin gjort och definitivt den häftigaste geocachingupplevelsen!

Allt började med att G såg ett inslag på Aftonbladet-TV om den gamla övergivna semesteranläggningen i Prora på ön Rügen och eftersom vi då hållit på med geocaching ett tag kändes det rimligt att kolla om det inte fanns några cacher därikring. Det fanns det givetvis. En del väldigt speciella skulle det visa sig.

Efter lite googlande och rekognoserande beslöt vi att förlägga vårt påsklov (ett lärarprivilegium) till just Rügen och badorten Binz. Vi hade givetvis span på cachen Die Ruinen von Prora (GC286AH) men insåg tidigt i planeringsstadiet att den verkade för svår, delvis på grund av att själva cachen verkade svår men främst på grund av den språkliga barriären – skoltyskan är trots allt inte den bästa. Men man kan ju alltid kolla lite…stället verkade hur som helst häftigt bara i sin existens. Dessutom fanns det andra burkar att logga så tiden skulle nog kunna fördrivas även utan Die Ruinen von Prora.

Under de första dagarna på Rügen besökte vi ett par trevliga, men i sammanhanget inte särskilt minnesvärda burkar, i området runt Binz. Semesteranläggningen i Prora låg dock hela tiden och lurade runt hörnen var vi än kom och vid cachen Die Dose am baum (GC1WTVY) sprang vi på en tysk cachare vid namn Karsten med familj, han var trevlig och uppehöll oss så till den milda grad att vi sedan fick sätta oss på stranden, strax nedanför ett av huskomplexen som utgör ruinerna av Prora, för att fika. Här skulle ett helt och hållet livsavgörande möte äga rum, även om vi inte visste det då.

206968_10150154200370418_5519620_nDe hette N och A, kom fram till oss där på stranden och var precis som vi på Rügen för att geocacha, till skillnad från oss var de dock redan igång med Die Ruinen von Prora och viktigast av allt: de var tyskar och således…duktiga på tyska. Och ja, kanske ännu viktigare: när vi pratat en stund och de förstod att vi var svenskar (de läste svenska på motsvarande komvux) och geocachare så erbjöd dom oss att följa med in i anläggningen för att tillsammans med dem fortsätta leta och lösa det enorma äventyr som cachen innebar.

Die Ruinen von Prora var uppdelad i tre steg. Vid det första gällde det att, i det enorma semesterkomplexet leta efter olika graffitimålningar. I anslutning till målningarna fanns siffror tryckta på dymoremsa. Det tog oss fyra hela eftermiddagen att lokalisera alla siffror och till slut få tag på den burk som innehöll information så att vi kunde ta oss vidare till del 2, den satt för övrigt innanför lampan i en låst hiss som vi först fick hämta nyckeln till. Dagen efter sammanstrålade vi i våra båda svarta Toyota Auris på en parkering i närheten av ett dagis och började gå mot anläggningen. Väl där kröp vi in i ett ventilationsrör och kunde snart hitta en trappa ner till underjorden, Proras katakomber! Det var en helt obeskrivlig miljö där vi vadade runt i några decimeter högt vatten samtidigt som vi letade efter reflexer och information som galningar. Vid ett tillfälle verkade det som om vi fick närkontakt med några eller någon men det var antagligen bara en blinkande glödlampa som spelade oss ett spratt. Efter någon timme nere i underjorden kom vi upp i något som verkade vara mer av en ”vanlig” källare (fast hela golvet var täckt av sand) och efter ytterligare några ledtrådar kunde vi ta oss upp genom ett källarfönster och åter var vi i marknivå. Oturligt nog kröp vi upp ganska så samtidigt som en guidad tur gick förbi – utanför avspärrningsstaket som vi befann oss innanför!

206968_10150154200380418_1585061_n

Del 3 liknade del 1 ganska mycket och under den sista delen var vi också tillbaka bland graffitin, de flagnande tapeterna och de uppsvällda parkettgolven i anläggningens hotellrum, matsalar och bekvämlighetsinrättningar.  Avslutningsvis gällde det att, via ett hål i taket, ta sig upp till den trånga vind som låg precis under taket. N agerade226773_10150161701390418_3221931_n fotstöd och G drog sig upp genom hålet och kunde snart plocka fram en rejält tilltagen gömma! Av bara farten åkte vi vidare till Die Ruinen von Prora – Bonus (GC29AY8), även den cachen bjöd oss på en rejäl utmaning för både kroppen och huvudet. Det gick till och med så långt att när vi var mycket nära slutburken så sa N att ”this is as far as I go, I you want to continue, it’s fine with me, but I’m ok with we have done this far, I don’t need to sign the log. I do have some safety concerns”. Han hjälpte G upp i ytterligare ett hål i taket där han kröp runt under det kokheta taket, rev sig på spikar och hostade gammal nazidamm tills ytterligare en burk var infångad. Vi firade storartat med champagne efteråt.

Veckan fortsatte med ytterligare några spektakulära burkar, innan vi lite bakrusiga återvände till Sverige. Ingen av de resterande burkarna slog dock upplevelsen i Prora. Inget har slagit det hittills. I N och A fann vi dock vänner för livet, sommaren 2011 besökte de oss i Sverige, förra året var vi på Mallorca ihop och i sommar kommer de igen. Vilken slump ändå, att vi träffades där på stranden nedanför Die Ruinen von Prora.

Välkommen!

Först och främst: abinitio är det nickname vi använder på geocaching.com och denna blogg handlar främst om det: våra geocachingäventyr, ibland kombinerade med Urban exploration och tillhörande fotografering (ofta med undermålig fotoutrustning).

Och sedan det sekundära: Vi, J & G, har hållit på med detta i några år nu och möjligen kommer det bli en del historier från förr så att säga. Uppdateringsfrekvensen kommer stundom vara låg, förhoppningsvis blir kvaliteten hög trots det!

Väl mött!
579132_10151350087870418_1013613663_n